Hade jag bara velat skulle saker se annorlunda ut. Då hade jag packat mina väskor och rest bort, utan ett enda ord till farväl. Men jag stannar för att se hur saker blir när jag planerar att lämna dem. Kanske reser jag bort någon dag. Men då lämnar jag nog något litet spår, så de som verkligen bryr sig vet att de kan nå mig. Det är nog alltid det viktigaste. Inte att just nå någon, utan att ha tillgången till det. Förresten känns det som att ni sviker mig. Väldigt mycket.
Kanske sviker jag er. Kanske låter jag er svika mig.
Kanske kan jag helt enkelt inte låta någon älska mig på riktigt.
Kanske är det svårt att leva i verkligheten då.
Hade jag bara kunnat hade jag stannat kvar i mitt drömland, för där finns allt jag behöver. Men jag lever i verkligheten och jag måste reglera mina tankar och mina handlingar på grund av det faktumet.
Illusionerna om glasbubblan har flygit sin kos. Det är jag mot världen och nu vet jag om det.
Mina ögon är öppna, tänderna vässade, händerna knutna.
Kom och ta mig om du kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar