They took our minds, baby. They took our minds!

Jag vill vara han som alla ser. Han som står på scen med strålkastarljuset i ögonen, utan att blinka, även om jag känner hur det riktigt svider. Alla skriker och klappar men jag ser något annat, en sorts längtan efter att släppa ut monstret som klöser innanför huden. Jag är hon som står mitt i publikklungan med en ros mellan läpparna och jag ler, för alla förväntar sig att jag ska le. Jag förväntar mig nog det också, egentligen. Jag vågar inte gråta längre men jag gråter ändå, för vad ska jag annars ta mig till?

Du möter min blick med din, en kort sekund. Du är kall som sten. Jag skulle göra allt för att få röra din hud, göra dig varm igen. Men vi är för lika du och jag. Det skulle aldrig fungera.


Den enda skillnaden mellan oss är att du vågar visa dig för mig.