Så nära får ingen gå

Hade jag bara velat skulle saker se annorlunda ut. Då hade jag packat mina väskor och rest bort, utan ett enda ord till farväl. Men jag stannar för att se hur saker blir när jag planerar att lämna dem. Kanske reser jag bort någon dag. Men då lämnar jag nog något litet spår, så de som verkligen bryr sig vet att de kan nå mig. Det är nog alltid det viktigaste. Inte att just nå någon, utan att ha tillgången till det. Förresten känns det som att ni sviker mig. Väldigt mycket.

Kanske sviker jag er. Kanske låter jag er svika mig.
Kanske kan jag helt enkelt inte låta någon älska mig på riktigt.
Kanske är det svårt att leva i verkligheten då.

Hade jag bara kunnat hade jag stannat kvar i mitt drömland, för där finns allt jag behöver. Men jag lever i verkligheten och jag måste reglera mina tankar och mina handlingar på grund av det faktumet.
Illusionerna om glasbubblan har flygit sin kos. Det är jag mot världen och nu vet jag om det.
Mina ögon är öppna, tänderna vässade, händerna knutna.

Kom och ta mig om du kan.

Jag smider planer i skuggan av mig själv

Vart jag än går är mina ögon med mig.
Hur jag än vänder och vrider ser deras blick rakt igenom mig.
"Du är något jag behöver", intalar jag mig själv.
Du är något jag aldrig velat ha.

Vart jag än går ligger tvivlet i tryggt förvar,
inbäddat mellan ångest och lögn,
som en bomullsförpackning
med innehållsförteckningen på fel sida.
Jag är flickan med tröjan ut-och-in.
Vill inte vara någons, vill inte vara min

Klockan tickar och snart är tiden slut.
Jag ställer mig i fönstret och kikar ut.
Vad är det jag väntar på?

Jag smider planer i skuggan av mig själv.

They took our minds, baby. They took our minds!

Jag vill vara han som alla ser. Han som står på scen med strålkastarljuset i ögonen, utan att blinka, även om jag känner hur det riktigt svider. Alla skriker och klappar men jag ser något annat, en sorts längtan efter att släppa ut monstret som klöser innanför huden. Jag är hon som står mitt i publikklungan med en ros mellan läpparna och jag ler, för alla förväntar sig att jag ska le. Jag förväntar mig nog det också, egentligen. Jag vågar inte gråta längre men jag gråter ändå, för vad ska jag annars ta mig till?

Du möter min blick med din, en kort sekund. Du är kall som sten. Jag skulle göra allt för att få röra din hud, göra dig varm igen. Men vi är för lika du och jag. Det skulle aldrig fungera.


Den enda skillnaden mellan oss är att du vågar visa dig för mig.

Tellement loin de ce monde

Du dansar och jag vill inte följa med i dina orytmiska steg.
Paniken infinner sig långsamt, attackerna är lättare att dölja i kylan.
Jag hackar tänder, befinner mig i förrädisk extas.
Vill inte att låset skall lossna från min sönderbitna tunga.

För varför skulle jag frysa?

Det är som en karusell där du inte har kontrollen. Swosch säger det och vips har du glömt bort allt du lovade, allt du var, och allt skit du någonsin stått för. Och jag klandrar dig inte. Cause who am I to judge? Jävla oumbärliga fundamentalism. Det har alltid varit på detta vis och det kommer aldrig att ändras. Vi behöver allt som förstör oss.

Varför? Varför? Varför?!